På spaning med Olle och Hampus
Texten nedan återger en vandring i Strömsbergs-terrängen den 3 september 2004. Ciceroner på vandringen är Olle och Hampus, som båda är uppväxta i miljön kring herrgården. Vi letar efter vissa spår i naturen. Spår av verksamheter som sedan länge har fallit i glömska. Vårt första mål är platsen för en naturlig vattenkälla i nedre delen av Strömsbergsskogen. Vi har lämnat åkrarna bakom oss och kommit en liten bit in på Skinnersdalsvägen, när de båda herrarna stannar till och spejar ut i ”spenaten”…
– Här ska vi nog gå ner! Nej, här är det!
Vi viker av från grusvägen och kliver ner i ravinen. Vegetationen är tät och frodig, men man kan faktiskt ana att det har gått en smal körväg här en gång i tiden. Den framträder som en diffus terrassformation i slänten ner mot bäcken.
Det är en härlig sensommardag med solsken från en molnfri himmel. Enbart spridda ljusglimtar letar sig ner genom lövverket. Vi befinner oss vid ägen, några tiotal meter öster om den lilla parkeringsplats som kommunen ställt iordning en bit in i skogen. Medvandrare på promenaden är Ingvar ”Hampus” Abrahamsson och Nils-Olof ”Olle” Johansson, två ljungarumsbor med rötterna i den feodala herrgårdsmiljö som här i trakten var en realitet ännu vid mitten av 1900-talet. Det är fragment av denna flydda värld, med dess spännvidd mellan slott och koja, som vi är på jakt efter.
Det som nu bara är en grop var förr i tiden en källa med friskt vatten. Hit gick Olles far Oskar Valfrid Johansson, ”Oskar i trädgården” kallad, och hämtade två hinkar vatten per dag. Hinkarna bars till herrgården och gamle baronen Fredrik von Essen som ansåg sig behöva källvattnet för att kurera sin svaga hälsa. Varje dag från det att han anställdes på gården 1917 fick Oskar gå till källan och hämta vatten.
– Det hände ibland att baronen frågade min far hur han mådde, berättar Olle. ”Tack, jag mår bra!” brukade väl svaret bli. ”Tänk om jag kunde säga detsamma!” replikerade baronen.
Han var sjuklig under flera år, baron von Essen. 1931 dog han, och då var det färdigt med vattenhämtningen för Oskars del. Frågan är när det sista vattnet hinkades upp ur källan. Nu är den hur som helst igenväxt, kanske helt uttorkad, och känd av ytterst få. Vi uttalar en hastigt påkommen tanke om att platsen kanske borde märkas ut med en informationsskylt, varefter vi klättrar uppför ravinbranten.*
Vi står åter på Skinnersdalsvägen. Nu behöver vi bara gå några meter in i skogen norr om vägen för att stöta på andra historiska efterlämningar i terrängen. Här går en stig, trampad av många nutida vandrare, på en åsrygg upp mot beteshagarna vid platsen för torpet Vassnöden….
De historiska lämningarna som kan beses vid sidan av stigen upp mot Vassnöden är en urgammal hålväg som framträder mycket tydligt som en långsmal svacka. Skogspromenaden denna septemberdag 2004 går därefter vidare upp till den branta terrängen strax söder om den övre kraftledningsgatan. Där letar Hampus fram osäkra spår efter de s.k. ”Gubbatrapporna”, en stig i branten med utlagda stenar att kliva på. Detta var en gång i tiden kyrkväg för de boende uppe på Ekeberg. Men detta är – som det brukar heta – en annan historia.
